Författare sina skiljaktigheter, sina irringar. Det är klart, att dessa ej kunna göra regel, efter det är just de som behöfva regel för att afdömmas. Allt hvad som Brukets lag vid sådana särskilta tillfällen synes ålägga, det är, att af skiljaktiga bruk, när sådana förekomma, ettdera må fastställas, icke något helt nytt i stället införas.
Man bör sålades förstå med Brukets lag i dess sannaste och renaste begrepp, egentligen följande två fordringar. Den första: att aldrig afvika från Stafningens fullkomligt allmänna öfverensstämmelser. Den andra: att i utslag mellan stridigheter, alltid behålla någotdera af de brukliga sätten, och aldrig, i kraft af någon grund eller regel, påtruga Språket i något ord, ännu mindre i flera, en fullkomlig nystafning.
Men om Bruket, i brist af närmare föreskrifter, alltid blir det tryggaste att följa, och om man åtminstone kan hoppas, att minst fela, då man låter leda sig deraf, äger det likväl, på långt när, ej dugligheten af en verklig princip för rättskrifningen. Det visar huru man vanligen skrifver, och skrifver troligen rättast; icke hvarföre det är rätt att skrifva på det sättet. Det uppfyller minnet med särskilta lagar för hvart ords stafning; men det ger åt begreppet inga allmänna Språkgrunder, hvarefter all stafning bör inrättas, och hvarefter Brukets egna skiljaktigheter kunna afdömmas. Dessa allmänna grunder äro då de, hvilka egentligen kunna få
