förebäras. Vi hafva derföre kommit öfverens om nödvändigheten af Brukets allmänna Lagmyndighet.
Men sedan under Seklernas framskridande, hela Språket så långt afvikit ifrån dess första ursprunglighet, huru vill man väl nu mera genom sjelfva stafningen återkalla ordens påstådda stamgrunder, utan att mer eller mindre afvika från det närvarande bruket, som visserligen ej i sina hvarjehanda böjningar kunnat alltid följa härlednings grunder, förlorade ur dess hågkomst, eller alldeles bortgömda för dess kännedom? Att således antaga etymologien såsom den enda sanna Stafnings-lagen, är det ej att antaga en rättskrifnings-princip, rakt stridande mot den i alla Språk högsta och nödvändigaste: det redan gällande Brukets helgd och oföränderlighet?
Medgifvom, att förändringar af ett allmänt Stafningsbruk, kunna någon gång utan orimlighet föreslås. De kunde äga rum, tilläfventyrs, när sjelfva fallet vore tydligt utstakadt, och skälen vigtiga. Så har man i Fransyskan föreslagit icke länge sedan, att byta i ai, det i detta språk vanliga oi, hvars föränderliga uttal ej annat kan än medföra förvillelser. Men förändringens gräns är här tydligen utstakad, och skälen vigtiga. Brukets hela vidsträckta lag blir ej härigenom ogilltig; den ombytes blott i en enda punkt. Långt annorlunda förhåller det sig med en allmän Stafnings-princip, sådan som Etymologiens, hvars utsträckning öfver hela Språket skulle efter hand leda till förändringar,
