Dissertatio de Linguæ Svecanæ Orthographia, utgifven i Upsala 1694, förtjenar att läsas såsom ett märkvärdigt prof af en dagsljus och behaglig skrifart, äfven i detta invecklade och föga underhållande ämne. Ibland andra Orthographiens principer, handlar han der jemväl om Etymologien, dess nytta och användning. Men långt ifrån att sträcka den ända till ordens äldsta ursprung, synes han tvertom inskränka den endast till de i Språket närvarande Stam- eller Slägt-orden. Hans mening är den, hvilken också med flera lyckligt hittade exempel styrkes, att det finnes emellan vissa vokaler i Språket en viss skyldskap, hvarefter deras förändringar gemenligen rätta sig, och hvarigenom man kan af ett ords i Språket ännu närvarande stam- eller slägtord, sluta till den vokal som bör brukas i stafningen. Sålunda anmärker han t. ex. att A lättare och vanligare förbytes i å och ä; O, lättare och vanligare i ö; U, lättare och vanligare i y, än i någon annan vokal. I följd häraf påstår han, och visserligen ej utan all grund, att man hellre bör skrifva mäktig med ä, än med e, emedan det kommer af makt, Ädel hellre med ä än e, efter det kommer af Adel; lossa med o, af lös; lofva i likhet med löfte; somna i likhet med sömn; rymma icke römma, af rum; ömsa, ömkelig, icke ymsa, ynkelig, af om och öm. Flera exempel att förtiga.
Månge af dem, som läsa detta, lära ej underlåta att strax bifalla denna stafnings-grund.
