ingendera sin slägtskap med stamordet, genom den art af vokalvexling, som man velat fastställa för dessa ordledningar. Frände är emot all slägtgrund likväl stamordet till befrynda; mångfaldigt flera exempel att förtiga, hvilka alla visa, huru litet Språket i allmänhet formerat sig efter det slags filiation af vokaler, som man nu senare vill lägga till grund för stafningsläran.
2:o Är det i de flesta fall omöjligt, att vara rätt viss hvarken om den stam man ger orden, eller den slägtskap man vill finna dem emellan. Man skall visserligen icke lätt påfinna, att lyfta, som Lagerlöf antager, härleder sig ifrån luft; det torde blifva likaså svårt att afgöra, om hända (tilldraga sig) äger verkligen sin stam i ordet hand, eller om hämta skrifves rättare med e af taga hem, än med ä af det gamla ordet hänta. Att fråssa kommer af fräta, och bör således enligt slägtgrunden stafvas med å hellre än o, kan vara en trolig gissning af dess fordna stafning med t, fråtsa. Men hvem skall afgöra, om t. ex. tråssbotten skrifves rättare med å, efter Stjernhjelms härledning ifrån träda eller tråda, än med o, trossbotten, af trod, stör, stafver, hvilket är det ursprung som Ihre gifver deråt?
3:o Är satsen om vokalernas omvexlingar efter Slägtgrunden, icke allenast rakt motsagd af mångfaldiga exempel, icke
