stafningslagen, och man alltid kan göra deri nya upptäckter, skulle aldrig något stafsätt kunna fullkomligen stadgas, emedan hvar ny och rättare härledning skulle nödvändigt medföra förändringar, och språket ligga som ett vax i hvar fornsökares händer, under beständig fara, att till större eller mindre del ombildas.
Ingen ting är då hvarken mindre möjligt, eller, om det vore möjligt, mindre rådligt, än att efter de förändringar, som ett språk under flera seklers tid undergått, återföra orden i stafningen, vare sig till de så kallade första rätta stamtecknen, eller till en alltför noggrann enlighet med deras påstådda slägtskaper. Ingen ting deremot nödvändigare, än att 1:o i skrifningen uttrycka uttalet, sådant som det genom allmänt bruk ändteligen stadgat sig, och 2:o i tecknens val bibehålla ordning och likställighet. Detta ensamt är rättskrifning.
Äfven då stamljuden höras dagligen i språket bredvid afvikelserna, synes dock, sådant oaktadt, ingen förändring af de sistnämda böra tillåtas. De som således skrifva vetenskap, icke vettenskap, efter veta är stamordet; begrep, icke begrepp, efter begripa är stamordet, tyckas väl, åtminstone vid första påseende, ej hafva orätt efter etymologien, men, utan motsägelse, efter den nödvändiga grundsatsen, att det verkliga uttalet bör öfverallt af skrifningen uttryckas. En alltför sträng riktighet, grundad på ordens antingen härledningar eller slägtskaper, skulle vid dessa tillfällen mera skada genom sjelfva
