3:o När förbytes consonanten g i k, såsom i prakt, makt; eller när måste g, fast med ljud af k, bibehållas, såsom i orden sagt, bragt, vigt, m. fl.?
4:o När brukas j i stället för g, såsom i höjd af hög, eller när bör g, fast med ljud af j, bibehållas?
Svenska orthographien har otvifvelaktigt ännu flera ovissheter, än de här uppräknade: men alla de öfriga äro af vida ringare betydenhet. Man ser således, att consonantens fördubbling, jämte bruket af o i stället för å, af e i stället för ä, af k eller j i stället för g, utgöra i Svenska rättskrifningen de förnämsta svårigheter. Men medlet att derur utreda sig, hvar finner man detta, sedan etymologiens otjenlighet dertill synes blifva allt mer och mer tydelig? Sökom det åtminstone.
Det är klart först och främst af det nyss anförda, att om hvart och ett af språkljuden uttrycktes på papperet med alltid samma skriftecken, skulle aldrig någon stafningstvist uppkomma. Men deraf att samma ljud har flera olika tecken för ögat, hvilkas val tyckes ibland äga alldeles ingen annan grund än ett blott godtycke; deraf, att man kan skrifva ljudet å på två sätt, ä på två sätt, j på två sätt, k på två sätt, och uttrycka på två sätt consonantens dubbla ljud, nemligen med en eller två bokstäfver, deraf uppkommer, som hvar och en lätt finner, nästan all stafningens ovisshet. Man vet
