Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 1.djvu/128

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
26
Första Afdelningen.

ej hvilketdera tecknet, som på det ena eller andra stället rättast brukas, eller hvilken lag man dervid skall följa. Det nödvändiga att finna, så framt rättskrifningen någonsin skall stadgas, blir då någon säker och tydelig regel för bruket af de olika skriftecken, hvarmed samma ljud uttryckas. Ju allmännare denna regel är, ju flera fall den omfattar i enlighet med det antagna bruket, ju fullkomligare är den; en sådan regel är då det som sökes: allt består deri.

I fall det nu skulle finnas vid en närmare pröfning, att de olika skriftecken eller bokstäfver, hvarmed samma ljud ömsevis uttryckes, omskifta verkligen i Svenska skrifningen, icke så slumpvis, som man vanligen klagar, utan efter en temligt stadgad ordning; om det skulle befinnas, att teckningen af consonantens dubbla ljud med en eller två bokstäfver; att teckningen af ljudet å med å eller o, äfvensom ofta af ljudet ä med ä eller e, o. s. v. temligt ordentligen rättar sig efter bokstäfvernas olika sammanställningar: månne man ej deraf skulle böra sluta, att dessa skriftecknens variationer, i stället för att bero, som man hittills trott, af ordens ursprung, bero tilläfventyrs snarare af sjelfva stafbyggnadens beskaffenhet, samt de olika slagen deraf, och äga således verkeligen i språket en viss allmän fast hemlig regel, hvilken skulle förtjena att sökas, såsom ännu en tredje hufvudgrund för rättskrifningen, kan hända lämpligare och allmännare än någon af de öfriga?