Man torde begynna att redan af dessa få uppgifter inse, huru stor del sjelfva stafvelsens natur och beskaffenhet verkligen äger i bruket af de olika skriftecken, hvarmed samma ljud uttryckas, och som utgöra alla stafningens svårigheter. Ett eller annat exempel lär tillräckligt upplysa användningen af denna nya stafningsgrund.
Ordet rodnad skrifves till ex. vanligen med o, och man anför såsom skäl dertill dess härledning ifrån adject. röd, liksom figurernas likhet emellan o och ö vore en god och antagelig rättskrifnings grund. Man stafvar på samma sätt ordet kol (carbo) vanligen med o, och förebär såsom skäl dertill behofvet att åtskilja brännkol ifrån matkål, hvilket sednare deremot skrifves med å. Det är icke svårt att finna svagheten af dessa stafningsgrunder. En bättre och allmännare finner man då visserligen i den
vill säga, efter som vokalen följes antingen af ingen consonant, eller en enda, eller flera, af samma eller olika slag. I dess mera vidsträckta bemärkelse förstås åter dermed all stafningslag som ej är etymologisk, utan uppkommer af, eller såsom kännetecken fäster sig vid, ordens blotta bokstafsbyggnad, hurudan denne sistnämde ock må vara. Ljudet af e såsom ä, framför och efter consonanten j, är ett exempel af sednare slaget. Ehuru mörk denna anmärkning nu genast må förekomma Läsaren, har man dock ansett nyttigt att göra den, på det när han i det följande finner stafbyggnads grunden någon gång utvidgas äfven till denna sednare mera allmänna bemärkelse, ingen förvillelse om dess rätta och egenteliga begrepp må deraf uppkomma.
