ett ännu deladt Bruk gör valet emellan begge sätten ännu tillåtligt.
Hvad här blifvit anfördt, långt ifrån att motsägas af några få ord, i hvilka ljudet å, enligt det äldre stafsättet, tecknas med o (omikron) framför en enda consonant, vinner tvertom fördubblad styrka, då man blir varse vid efterseende, att nästan alla dessa ord blifvit genom det allmänna Bruket till stafningen rättade just efter den här angifna grundsats. Det som är märkvärdigt dervid, det är att dessa rättelser alldeles oförmärkt gjort sig sjelfva, och likasom efter allmän öfverenskommelse, eller hellre sagdt, likasom af en allmän känsla af deras nödvändighet; utan att regeln, som fordrar dem, kan hända uppkommit i någons eftersinnande. Således skrifver man icke mera med o på gamla sättet, orden hol, bol, tol, tolig, boge, tog, (rep) hog, nogot, knoda, skoda, boda, fole, etc. Man känner att o här skulle ljuda snarare omega än omikron. Man skrifver allmänt och nästan utan undantag nu mera: hål, bål, tål, tålig, båge, tåg, håg, något, knåda, skåda, båda, fåle, o. s. v. endast ordet fogel, (jemte måhända några få andra som skola på sitt ställe anföras) synes ännu hittills förblifva vid den gamla stafningen, eller i det minsta höra till det delade Bruket, och skrifvas ömsevis fogel eller fågel, vid hvilket sednare stafningen likväl synes böra, utan all tvekan, stadgas.
