Af allt hvad nu blifvit omständeligen anfördt, torde ändteligen vara fyllest begripligt, så väl hvad man bör förstå med den nya rättskrifningsgrund, hvilken synes ligga i sjelfva Stafbyggnaden, eller den mekaniska arten af stafvelserna, som äfven, skälen till dess antagande och nyttan deraf. Det är sant, att i språket förekomma ännu några svårigheter, hvilka ej låta sig genom denna grundsats förklaras. Den är ej ensamt gällande, ej oinskränkt allmän. Hvad följer deraf? Månne att den förtjenar ingen uppmärksamhet? Nej; men att den bör förenas med de ofvannämda tvenne, af hvilka den likväl, utan motsägelse, är den allmännast gällande, den, hvarigenom de flesta ovissheter låta stadga sig till ordning och visshet. I sanning; hvar skulle man väl finna någon mer än denna, grundad i sjelfva Språkarten, sjelfva ljudets natur, och som ägde på en gång samma tydlighet för ögat, samma lätthet för minnet att behålla? Ehuru nyfunnen den ock må synas, är den likväl i sig sjelf ingalunda ny: den är lika så gammal som vårt nuvarande Stafnings-bruk.
Man har ansett för tjenligt att förutsända dessa anmärkningar, såsom en förberedelse till påföljande afhandling om Svenska Rättskrifningen. De hafva bort innehålla en redogörelse för de grunder, som i det af Akademien kungjorda arbete blifvit följde, och hvaraf tillämpningen lärer vid hvart steg visa sig.
