faststäldt undantag af ett visst antal enstafviga ord, icke kan blifva svårt att i minnet behålla.
Utom dessa tre undantag, synes ej några finnas, som kunna utan förvillelse tillåtas, det vill säga, hvaråt man kan gifva tydligheten af bestämd och stadgad regel. Ty det vore ej frågan om ännu flera undantag, endast dessa kunde genom regel utmärkas. Der detta ej kan ske, der måste fördubblingen begynna, efter ljudets strängaste fordringar, eller ingen reda mera finnas.
Hvad således t. ex. angår den så ofta upprepade regeln, att m och n enligt brukets lag aldrig fördubblas i slutet af orden; så svaras dertill: Man har ofvanföre i anseende till n bevisat falskheten deraf. Hvad m beträffar, anmärkes blott, att så länge strömm, grymm, rymm, skymm, m. fl. dylika ord, efter en del språkkännares bruk, ännu skrifvas med dubbelt m, så kan väl med goda skäl förmodas att detta bruk är oriktigt, men man kan, utan en närmare undersökning af denna bokstafs natur, icke lätteligen göra en regel af det ena eller andra stafsättet.
Detta således riktigt afgjordt, låtom oss nu tillse, huruvida, med undantag af de tre ofvannämda fall, fördubblingen i allt öfrigt låter, utan obeqvämlighet och utan förderf för språket, verkställa sig. Låtom oss ej nämna borrt, korrt, svarrt, förrste, störrta, med flera, som vi redan äga ett slags vana, att se
