och dubbla ljuden, så är den bland våra förtattare ännu i detta ögonblick likaså oafgjord, som den någonsin varit, och sjelfva sakens natur, som man här sökt att med all tydlighet framställa, ger i sanning föga hopp att den någonsin skall kunna, efter den method man hittills brukat, med fullkomlighet utredas och fastställas. Man skrifver således ännu som fordom, mer efter ett antagit bruk än efter orthographiska grunder, och lemnar åt Läsarens minne och vana, att i uttalet åtskilja de oftast med lika tecken uttryckta dubbla och enkla ljuden. Så länge likväl ingen viss regel i detta ämne finnes, kan hvarken språket hoppas någon fullkomlig stadga, eller Akademien enligt sin pligt företaga utgifvandet hvarken af sin Ordbok eller sin Grammatika.
Man föreslog i förra seklet införandet af accenter. Herr Kellgren i Akademiens Handlingar förnyade detta förslag. Men utom de yttre svårigheterna af all sådan nyhet, synes det blifva en annan och föga lättare fråga, huru och hvar dessa accenter borde användas; åtminstone skulle de länge förorsaka hos Allmänheten en förvillelse i bruket, hvartill man icke synes böra, utan högsta nödfall, genom nya inrättningar föranleda.
Emedlertid, som redan blifvit anmärkt, och som åter här sluteligen upprepas, råder, oaktadt allt detta, hos nästan alla våra goda Författare en alltför stor enlighet i stafsättet,
