spänn, ränn, (antalet är stort) för att öfvertygas, att dess rätta egna ljud i språket verkligen är enkelt, och att han, man, kan, min, din, sin, men, än, den, med några flera, utgöra blott öfverenskomna undantag. Skälet till dessa undantag är för öfrigt lätt att inse. Dessa ord återkomma beständigt vid skrifningen, hvarigenom den dubbla ritningen af consonanten n, skulle i dem blifva både för handen besvärlig, och för ögat obehaglig.
Det andra som af föregående Tabell inhämtas, är att det egna, naturliga, det vill alltid säga, vanliga ljudet af de tre consonanterna j, m, x, deremot verkeligen är dubbelt. J, x, ljuda aldrig enkelt; deras ljud är således af naturen dubbelt[1]; hvad m, åter beträffar, så ljuder det väl enkelt i lam, ram, tam, kram, sämja, tämja, vämjas, främja, gräma, kräm, bräm, förnäm, beqväm, åm,
- ↑ Man bör ej förstå detta så, som skulle ljudet af j, x, vara på det sättet af naturen dubbelt, att ett enkelt ljud deraf vore omöjligt. Man kan visserligen säga, både āj och ăj, stȳx och sty̆x. Detta beror tydeligen af vokalens mer eller mindre uthållning. Man bör då förstå med sjelfdubbla, eller af naturen dubbla consonanter, sådana, framför hvilka vokalen, enligt språkljudets fastställda beskaffenhet, antingen aldrig eller högst sällan uthålles. Man må således ej heller, på den grund att x är en sammansatt consonant af k och s, anse anmärkningen om dess dubbla ljud såsom sjelfklar och derföre öfverflödig. Detta k, s, kunde i yx, byx, styx, utan omöjlighet, hafva samma ljud som i stryks.
