inkråm, pråm, råma, skråma, glåmig, — Rom, kroma, loma, prima, tima; men dessa 24 ord äro nästan ej att räkna emot hela det öfriga språket hvari det alltid ljuder af sig sjelf dubbelt.
Till skillnad ifrån de 24 orden, hvari m ljuder enkelt, behöfver det således aldrig tvåskrifvas i något af de öfriga, till ex. i ström, kam, fram, stumt, skämt, samt, m. fl. Det är blott emellan tvenne vokaler såsom i glömma, berömma, stämma, samma, remmare, komma, glimma, som Bruket fordrar denna fördubbling, hvarifrån dock undantagas nominer på dom, eller som härleda sig derifrån, t. ex. domen, egendomen, Domare, omdöme, herradöme, m. fl.
Någon torde invända häremot: att efter m icke allenast, å ena sidan, ljuder enkelt i 24 ord af språket, utan måste äfven, å andra sidan, för att höras dubbelt emellan tvenne vokaler, alltid tvåskrifvas; så tyckes det påstådda sjelfdubbla ljudet af m i det öfriga språket, vara lika så litet consonantens egna naturliga, och likaså visst, blott en brukets öfverenskommelse, som det nyss omtalta dubbla ljudet af n i vissa öfverenskomna ord. Fråga torde således uppkomma, på hvad grund man här tillägger den ena af dessa consonanter ett af naturen enkelt, den andra deremot, ett af naturen sjelfdubbelt ljud?
Denna invändning skulle vara fullkomligt grundad, i fall med en consonants natur af
