e) I de dubbla ljudens sammansättningar med nominala eller verbala slutändelser, till ex. käbbla, grubbla, fördubbling, sluttning, af käbbel, grubbel, dubbel, slutta, m. fl.
Sv. Dessa ord delas i stafningen sålunda: käbb-la, grubb-la, fördubb-la, slutt-ning, och samma regel gäller för consonantens fördubbling i slutet af hvar stafvelse som i slutet af hvart ord. Man måste således skrifva förhopp-ning, förträff-lig, men skym-ning, grum-lig, emedan det dubbla ljudet af m aldrig fordrar dubbel skrifning, utom emellan 2:ne vokaler.
f) I ord, der det dubbla ljudet följes af en annan consonant inom samma stafvelse, till ex. grymt, tomt, flämt, fält, gestalt, svart, kort, prakt, o. s. v.?
Sv. Efter de tre consonanterna j, m, x, för att ljuda dubbelt, aldrig fordra tvåskrifning, utom m emellan två vokaler, så blifver också ej nödigt att på något ställe i språket, hvad dessa tre consonanter beträffar, uttrycka deras dubbla ljud genom dubbel skrifning, m i nyssnämda fall endast undantagit. M, i skymt, broms, sump, m. fl. sådana ord, ljuder då af sig sjelf dubbelt. Och det är ingen förvillelse att befara i uttalet emellan sådana ord, som stämt och tämt, samt och lamt, m. fl.; så snart man blott påminner sig att detta enkla
