ljud af m, endast har rum i 24 undantagna, och tydligen uppräknade ord. Återstår således blott frågan om de 11 enkelt ljudande consonanterna när de stå i lika stafbyggnad.
Som då hvar och en consonant nödvändigt måste skrifvas två gånger öfverallt der den höres dubbel, så snart den ej antingen af sig sjelf ljuder sådan, eller något annat bestämdt och oföränderligt kännetecken af detta dubbla ljud icke frikallar ifrån tvåskrifning; och ingen af de 11 återstående consonanterna, som kunna sluta stafvelser,[1] har af sig sjelf ett dubbelt ljud; så blir här frågan: huruvida något sådant kännetecken står att finna, som frikallar ifrån dessa 11 consonanters tvåskrifning, när någonderas ljud höres dubbelt i detta slag af stafbyggnad? i annat fall, blir fördubblingen oundviklig. Ett sådant kännetecken, vore om det gafs, det tredje som gjorde den enkelt ljudande consonantens tvåskrifning umbärlig.
Men gifves det? Här börjar således denna nya undersökning. Intill denna punkt hafva vi således af de redan fastställda satserna, kunnat besvara alla frågor om consonanternas fördubbling eller ej fördubbling.
- ↑ Man torde vid det anförda antalet af 11 böra anmärka, för noggranhetens skull, att h och z väl utan omöjlighet kunna sluta stafvelser, och äfven göra det i vårt språk, t. ex. Canzli, Ah! Bah! men som dessa fall äro högst sällsynta, har man ej trott nödigt att göra afseende derpå.
