Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 1.djvu/169

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
67
Andra Afdelningen.

ljuda än med dubbel och än med enkel consonant.

Denna skillnad kan, som förut är sagdt, endast verkställas på två sätt:

Antingen genom den första consonantens verkliga fördubbling i skrifningen, öfver allt hvarest den ljuder dubbel, men i det fallet, det har redan blifvit anmärkt, hvilket språk!

Eller genom något säkert, klart och varaktigt kännetecken, som utvisar när den första consonanten bör uttalas dubbel eller enkel, hvilket i sådan händelse måste vara en af delarna: accent eller minnes-regel.

Men då accenten ville blifva både svår att införa, och för allmänheten svår att rätt använda, lägg till, obeqväm i ett språk, som redan förut har flera slags tecken öfver orden, hvarmed den skulle kunna förblandas och sammankrånglas; så synes intet annat godt medel öfrigt, än att söka, för skillnaden, någon lätt, klar och pålitlig minnes-regel.

Sådana minnesreglor eller kännetecken på dubbelt ljud utan tvåskrifning hafva vi redan förut tvenne, som Läsaren torde påminna sig, nemligen:

1:o kort stafvelse, såsom t i berget, n i klockan, o. s. v.

2:o n, i slutet af vissa ord, hvarest det enligt öfverenskommelse ej