tvåskrifves, oaktadt sitt dubbla ljud, såsom i orden: min, din, än, men, m. fl.
En regel, som utvisade när af två olika slut-consonanter i en stafvelse, den första måste uttalas dubbel, utan att behöfva tvåskrifvas, skulle således komma att utgöra det tredje kännetecknet på dubbelt ljud i uttalet, utan dubbelt tecken för ögat.
Återstår att veta huru ett sådant tredje kännetecken skall sökas och finnas.
Väljom först ett prof af skiljaktigheten, t. ex. de två orden: Synt och Mynt, eller de två: qväst och Präst, i hvilka af två slut-consonanter, den första ljuder nu enkel, nu dubbel. Sedan undersökom, hvilken af delarna är i språket beständig eller tillfällig; hvad som således öfverensstämmer med språkljudets rätta beskaffenhet, och hvad för den orsakens skull är i stafsättet både allmännast och naturligast. Detta utgör då, om det uttrycket må tillåtas, sjelfva natur-stafningen. Det är klart att den måste behållas orubbad, och att hvad derifrån afviker, måste anses endast såsom undantag.
Skulle det nu befinnas att en sådan stafning, som mynt, präst, skaft, (handtag) läst, (skoläst) verkeligen utgör sjelfva natur-stafningen; synt, qväst, begraft, m. fl. af samma uttal, deremot endast undantaget, så blir, som hvar och en strax finner, just sjelfva natur-stafningen i detta fall, det tredje sökta kännetecknet.
