Vore detta afgjordt återstod blott att sedan fästa undantagen vid vissa fastställda minnes-lagar.
Nu behöfver man blott genom räkning jemföra antalet af de ord och stafvelser, hvari af två olika consonanter den första ljuder dubbel, emot antalet af dem hvari af två olika consonanter den första ljuder enkel, för att finna till hvilken betydlig mängd de förras antal öfverträffar de sednares. Det är då naturligtvis dessa sednare, hvilka man måste anse såsom undantag och afvikelser ifrån den allmänna natur-stafningen, icke de förra som både fullkomligen riktigt följa språkljudets lagar, och dessutom äro af en mångfaldigt större myckenhet.
Men har man icke hitintills gjort alldeles tvertom? och månne ej deri ligger orsaken, hvarföre man aldrig kunnat utreda sig ur dessa svårigheter? Har man icke immerfort företagit sig att vilja ändra och förderfva hela den naturliga språk-stafningen, för att skilja den ifrån det afvikande ljudet i några få undantag? Emot kanske några tusende stafvelser, hvari af två olika consonanter den första alltid höres dubbel, såsom i luft, röst, hand, m. fl. har man tilläfventyrs funnit omkring hundrade, hvari af två olika consonanter; den första höres enkel, såsom i försynt, brunt, rönt, m. fl. Och för att nu åtskilja ljuden i begge slagen, huru har man gjort? Jo, i stället för att genom regel eller tecken utmärka undantagen, har man ansett dessa
