Låtom oss välja några exempel. Hata, gåta, mata, reta, blöta, huru lära vi att i läsning och skrift stafva dessa ord? Jo, på följande sätt: ha-ta, gå-ta, ma-ta. På samma sätt re-ta, blö-ta, och alla öfriga. Det blir likväl tydligt af orden hat-full, gåt-lik, mat-lust, ret-lig, blöt-fisk, att vi stafva orätt, och att t i alla dessa ord tillhör första stafvelsen och ej den sednare.
Se der strax i alla verber med en enda consonant framför slut-vokalen a i infinitiven, denna vokal ensam utgörande den sista stafvelsen.
Att det förhåller sig på samma sätt i alla verber med två consonanter framför slut-vokalen a, (vare sig samma consonant fördubblad, eller två olika,) det kan lätt inhämtas af sådana ord, som finna, lätta, rätta, förvissa, brista, kosta, tystna, tvinga, hänga, m. fl. De af dem deriverade eller med dem närskylta
- ↑ Att förekomma missförstånd, påminnes här genast att ändamålet med denna undersökning icke är någon förändring af den i skrift brukeliga staf-delningen. Afsigten är blott att fastställa en alldeles nödvändig skillnad emellan våra brukliga skrif-stafvelser, och hvad man egentligen bör kalla en grund-stafvelse. Nyttan och behofvet af denna skillnad, lära i det följande tydligen visa sig.
