| Dun-kel, him-melskt. | Dunk-el, himm-elskt. |
| Äf-ven, gåf-va. | Äfv-en, gåfv-a. |
och så vidare.
Man ser af allt detta, att så väl verber som alla andra talets delar, hafva i alla deras böjelser vissa stadgade språkändelser, som efter den grammatiska formens beskaffenhet utgöra stafvelser för sig sjelfva, och skilja sig således lätteligen ifrån sjelfva hufvudordet, eller rättare sagdt, sjelfva stamstafvelsen. Denna sednare består då alltid för sig sjelf, och kan betraktas särskilt ifrån ändelse-formen, till hvilken ingen af dess consonanter egentligen hör, ehuru, efter skrifbruket, stafvelserna på papperet annorlunda indelas. Men den eller de consonanter, som efter det vanliga skrifbruket sålunda likasom fråntagas grund-stafvelsen, för att tilläggas ändelse-formen, hafva då ej heller rätteligen sitt rum i sista stafvelsen, utan tillhöra verkeligen den föregående. Således förhåller det sig ej så, som ofvanföre antogs att, t. ex. i orden läs-ka, het-sa, vän-ta, den consonant som efter skrifdelningen slutar första stafvelsen, ljuder dubbel, ehuru han är ensam i stafvelsen. Han är ej ensam: ty det är orätt att efter skrifbruket stafva läs-ka, het-sa, vän-ta, man måste stafva läsk-a, hets-a, vänt-a, och då ljuder första consonanten dubbel, derföre att naturljudet i språket gör alltid af två consonanter i samma stafvelse, den första dubbelt ljudande, när nemligen undantagen
