Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 1.djvu/178

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
76
Andra Afdelningen.

åsidosättas, hvilkas orsaker och reglor särskilt måste sökas.

Men innan vi företaga oss detta, uppehållom oss ännu ett ögonblick vid undersökningen af sjelfva grundstafvelserna — hvarmed här bör förstås sådana, som i hvart ord äro, om så må sägas, sjelfbestående, eller oberoende af alla slags ändelse-former.

Man har visat i det föregående, att ett slags vanliga ändelse-former uppkomma af de grammatiska flexionerna. Man kan nästan taga för afgjordt, att alla dessa, (ändelserna på ne eller na i pluralis undantagna) ursprungeligen begynts på någon vokal. Ännu börjas de flesta dermed. Det gifves dock några som nu hafva consonant framför sig, t. ex. Med-let, ax-lar, gaff-lar, hed-ren, hvilket likväl, som ofvanföre visats, icke är annat än en sammandragning af det ursprungliga stafsättet: Medel-et, axel-ar, gaffel-ar, heder-en, o. s. v. Emedlertid förblifva nu dessa ändelse-former beständigt, let, lar, ren, och deras begynnelse-consonant lägges aldrig till en förutgående.

Men ännu finnes ett annat slag af ändelse-former, och det utgöres af sådana som icke egentligen uppkomma af grammatiska böjningar, utan höra annars af sig sjelfva till språkarten. Någre af dem börjas med en consonant, såsom: