la, — skram-la, hum-la.
lig, — tem-lig, hem-lig, samt-lig, behag-lig,
van-lig, ytter-lig.
i hvilket sistnämda slag den uteslutna vokalen e
likväl ännu ofta bibehålles.
Man lär förmodligen ej finna denna föregående undersökning öfverflödig. Ingen ting, upprepom det, är i denna fråga nödvändigare, än att riktigt urskilja hvad som verkeligen utgör en stafvelse; men denna urskillning blir omöjlig, om man ej iakttager, att noga söndra från hvarandra sjelfva stam-stafvelsen och ordets ändelse-form. För att leda Läsaren till det klara begreppet om en sådan söndring, har någon omständlighet varit oumbärlig, men i allmänhet behöfves dervid ej så mycken finhet. Man kan med temlig trygghet följa den lättare regeln: att alltid räkna till slutstafvelsen den eller de consonanter, som ej kunna tilläggas den föregående. Således t. ex. i Svartna, viste, borta, lunta, förste, höra så många bokstäfver till den första stafvelsen som kunna sammanläggas, och de öfverblifna till ändelse-formen. Dessa ord dela sig derföre på följande sätt: Svart-na, vist-e, bort-a, lunt-a, först-e, och icke som man efter det antagna skrifbruket plägar dela dem. Således, ehuru i orden änd-ring, skall-ring, kull-ring, r icke beqvämligen föres till slutstafvelsen, och verkligen ej hör dit, efter förmodeligen orden ursprungligt hetat änder-ing, skaller-ing, kuller-ing, måste likväl delningen på det förra
