sättet göras för omöjlighetens skull att föra r till den förutgående stafvelsen.
Man har vid denna undersökning om stafvelse-naturen blott 2:ne korta påminnelser att ännu tillägga. Den första: att man i detta ämne icke framkommit med någon nyhet. Vår bäste Grammaticus Herr Botin har i sin Bok om Svenska språket i tal och skrift alldeles samma anmärkning om det brukliga stafsättets oriktighet, äfvensom före honom en och annan äldre språklärd, fastän ingendera hvarken på det sättet man här sökt göra, utredt ämnet, eller dragit några följder deraf till nytta för språket. Den andra: att man ingalunda härigenom vill hafva påstått någon minsta förändring i den vanliga staf-delningen, sådan som den i skrift nu för tiden brukas. Det bör anses som en hufvudregel, från hvilken man aldrig bör vika, att ingen ting förändra, som af bruket redan blifvit allmänt antagit. Afsigten är blott härmed, att för möjligheten af bestämda staf-reglor, med klarhet åtskilja emellan stafvelser efter språk-naturen, och stafvelser efter skrifbruket. Så äro, t. ex. gjor-de, yp-pig, kun-de, tät-ting, stör-ta, stafvelser efter skrifbruket; efter språk-naturen måste de åter nödvändigt delas på följande sätt: gjord-e, ypp-ig, kund-e, tätt-ing, stört-a. Både språknaturen och skrifbruket deremot öfverensstämma i sådana ord som bygg-ning, räff-la, äf-las, tro-lig, stygg-het, o. s. v.
