Sedan det således blifvit utredt hvad som bör räknas för en stafvelse, eller ej bör räknas derför, hvad följer deraf? En på en gång ganska liten och ganska vigtig sak; en upplysning, utom hvilken detta ämne troligen skulle förblifva för alltid outredligt: den att man kan strax med visshet finna, huru många consonanter efter språk-naturen verkeligen höra till hvar och en stafvelse.
Så snart detta är gifvit, låter sig också med största lätthet erfara, huruvida det verkeligen händer, att blott en enda consonant, (j, m, x, undantagne) inuti sjelfva orden någonsin höres såsom dubbel; och utslaget blir, att öfver hela språket detta fall aldrig i något enda ord inträffar. Öfverallt hvarest en consonant i långa stafvelser inuti ordet höres dubbel, (som icke är j, m, x, och icke n i vissa redan undantagna ord) skrifves den antingen verkligen dubbel efter det redan allmänna stafsättet, eller uppkommer detta ljud af två olika consonanter i samma stafvelse, fast efter den vanliga oriktiga stafvelse-delningen en af dem hänföres till den påföljande stafvelsen.
Med denna enda upplysning försvinner således en af de största svårigheter i detta ämne. Det gifves ej mera några sådana stafvelser som fäs-te, begyn-te, sat-ser, stör-ta, hvarest ljudet skulle fordra att fördubbla s, n, t, r. Man måste blott lägga ihop på annat sätt; man
