Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
87
Andra Afdelningen.
både skälet och kännetecknet till uttalets skillnader.
I alla böjningar af sådana verber, som hafva blott en enda consonant framför a i infinitivet, förlorar således, af två olika slutconsonanter i stafvelsen, den första sitt dubbla ljud. Det finnes blott tre undantag från denna regel: det är viste af veta, haft af hafva, och sagt af säga.[1]
Orsaken till detta mera släpande uttal i sådana verber synes vara, likasom i de två förra fallen, ellipsen af en vokal, och två consonanters sammandragning, som ursprungligen varit genom denna vokal åtskilde. Man har fordom af deras infinitiver troligen alltid gjort preteritum, med tillägg af ett t, d, eller de. På detta sätt skrifver man ännu ömsevis.
| Slösa | - at - de | och | slösa, slöst, slöste. |
| Visa | - at - de | — | visa, vist, viste. |
| Löna | - at - de | — | löna, lönt, lönte. |
| Tjena | - at - de | — | tjena, tjent, tjente. |
| Skona | - at - de | — | skona, skont, skonte. |
| Syna | - at - de | och | syna, synt, synte. |
- ↑ Anmärkning. Äfven kunde verbala flexionerna på dt räknas till undantagen härifrån. Trädt, klädt, af träda, kläda, samt ledt, beredt, af leda och bereda, hafva första consonanten dubbelt ljudande. Men d kunde i denna sammansättning icke höras annorlunda än som t, hvaraf dubbelt tt nödvändigt uppkommer i ljudet. Detta uttal är då mindre ett undantag, än en nödvändighet uppkommande af sjelfva ljud-arten.
