Många flera exempel kunde ännu tilläggas. Troligen har man då också ursprungligt sagt fösat eller fösit och fösade; ösat, eller ösit, och ösade; likasom slösat och slösade. Vokalen a eller i är då i alla dessa ord förmodligen den uteslutna; hvarigenom, då vis’de, slös’de, skon’de, syn’de, nödvändigt skulle uppkomma, d blifvit för lindrigare ljud sedan ombytt i t, hvilket lagt grunden till det sednare uttalet, och dess afvikelse i dessa ord från den allmänna regeln om första consonanten, annars alltid dubbla ljud.
Tilläggom här, fast det knappt behöfves, att till infinitiver med en enda consonant framför slutvokalen, räknas äfven följande tvenne slag. 1:o Sådana som hafva fv framför ändelse-formen a, emedan dessa begge consonanter ljuda tillhopa endast såsom v. 2:o Sådana som hafva j emellan en annan consonant och slutvokalen a. Dessa sednare äro ej allenast ganska få, de behöfva icke ens consonanten j, som synes vara en alldeles efter godtycke mellanstucken bokstaf. Således, om den ej af ett antagit bruk eller, rättare sagdt, ett lindrigare språkljud försvarades, skulle man säga och skrifva nästan lika så rätt, väna sig, uttäna, täma, sämas, m. fl. som vänja sig, uttänja, tämja, sämjas, o. s. v.
För främlingar torde regeln för detta fall, blifva på följande sätt lättast användelig: Lägg ett a till den consonanten, om hvars enkla
