rd, rl, rn, samt art, ort och årt; låter också regeln för detta slags undantag utan minsta svårighet använda sig.
All fråga om consonanternas fördubbling
kunde nu synas vara tillräckligt utredd, och
likväl återstår ännu en betydande del deraf. Se
här ett nytt pröfnings-ämne.
Gör man rätt att i skrift strängt hålla sig vid detta ofvan bestämda förhållande emellan tecknen och ljuden, så att man uttrycker hvart och ett dubbelt ljud med jemt så många bokstäfver som dertill fordras, eller bör man i vissa fall ännu tillägga andra derutöfver? — Man skrifver till ex. fält (campus) med ett l, och det gör tillfyllest efter språkljudets lag, men bör man också på samma sätt skrifva fält, preter. af fälla? Bör man således skrifva gält, släpt, täpt, tykt, spänt, icke gällt, släppt, täppt, tyckt, spännt? Gälde, släpte, täpte, tykte, spände, rände, bygde, icke gällde, släppte, täppte, tyckte, spännde, rännde, byggde? Bör man, med ett ord, gilla eller förkasta bruket att låta i preteriter af dessa och dylika verber igenkänna den dubbla consonanten de hafva i deras infinitif? Och då i vissa andra ord, t. ex. i genitiverne af orden hopp, bock, tack, med många flera, det synes af en oundviklig nödvändighet, att behålla den dubbla consonanten, och att skrifva hopps, icke hops, bocks, icke boks, tacks, icke taks,
