hatts, icke hats, måste man då också i adjectivernas neutrer, som i masculinet hafva två slut-consonanter, behålla begge dessa consonanter framför den neutrala ändelsen, samt skrifva tryggt, sannt, grannt, knappt, slappt, icke trygt, sant, grant, knapt, slapt, o. s. v.? Se der hvad i detta ämne ännu återstår att afgöra.
Det är sant att ingen ting vore önskligare, än en öfver hela språket allmän öfverensstämmelse emellan ljudet och tecknen, så att de sednare icke allenast å ena sidan fullkomligen uttryckte de förra, utan ock att man, å den andra, icke använde flera bokstäfver dertill än som ljudet nödvändigt fordrar. Det är ock sant, att kunnde, kännde, sannt, grannt, rännt, spännt, kysst, byggde, hafva ett visst barbariskt utseende, som på en gång sårar smaken och ögat, likasom att man tilläfventyrs utan stor svårighet skulle vänja sig vid släpt, fält, täpt, gält, bygt, trygt, o. s. v. Emedlertid kunde det befaras, att ett sådant stafsätt, ehuru strängt regelbundit, skulle (utom i ett och annat fall, som skola nämnas strax nedanföre) alltför mycket närma sig intill nyhet, och synas öfvergå till en annan ytterlighet, ifrån consonanternas alltför vidsträckta fördubbling. Man skall dessutom svårligen finna sig vid att se skrält, smält, hält, skräpt, af skrälla, smälla, hälla, skräppa, förlora en bokstaf, hvilken liksom målar deras hvassare ljud; ännu mindre, att se i passivets presens stäls, häls,
