Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 1.djvu/196

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
94
Andra Afdelningen.

som hafva två m och två n. Således bör man skrifva ställt, fällt, hällt, släppt, skräppt, tyckt, ryckt, byggt, ställde, fällde, hällde, släppte, skräppte, byggde, men skrämt, känt, spänt, bränt, skrämde, kände, kunde, spände, brände, hvarigenom den obehagliga ritningen af mm och nn öfver hela språket undvikes, utom när de sluta stafvelser som hafva tonvigt, då fördubblingen ej kan umbäras, t. ex. i imperfecter eller imperativer, såsom spänn, sann, hann, m. fl.[1]. I passiva participiernas neutrer, som skulle få genom fördubblingen fyra slut-consonanter, uteslutes likaledes den ena af de dubbla. Således skrifves fäldt, icke fälldt, bestäldt icke beställdt, bygdt, icke byggdt, o. s. v.


BESLUTET.

Om detta föregående iakttages, synes derigenom hela den svåra och så länge omtvistade frågan, rörande consonanternas fördubbling, vara för alltid afgjord, utan behof hvarken af

  1. Man lemnar åt Läsarens öga, att dömma emellan dessa begge skrifningar:
    skymt, skymde skymmt, skymmde.
    skrämt, skrämde skrämmt, skrämmde.
    känt, kände kännt, kännde.
    bränt, brände brännt, brännde.
    spänt, spände spännt, spännde.
    kan, kunde kann, kunnde, o. s. v.

    Det är föga troligt, att någon lärer yrka det sednare stafsättet, då det dessutom till uttryckande af ljudet ingalunda behöfves.