då den alltid tvåskrifves, utom i nominer på dom med deras härledningar.
När den dubbelt ljudande consonanten är en af de 11 enkla och slutar en lång stafvelse, till ex. hatt, brott, förmått, bygg-nad, syss-lor, dubb-el, käbb-el. m. m.
I detta fall uttryckes alltid det dubbla ljudet genom verkelig tvåskrifning, undantagande i följande 18 enstafviga ord, i hvilka consonanten efter regeln äfven skulle tvåskrifvas, men enligt allmän öfverenskommelse tecknas blott enkel: min, din, sin, in, hin, sen, (sedan) men, den, än, igen, vän, man, män, han, hon, kan, an, mun. Lägg till det tvåstafviga ordet: kun-skap.
1:o Då den dubbelt ljudande consonanten finnes i ett af de nyss uppräknade 18 enstafviga eller i det enda tvåstafviga ordet, hvilka göra undantag ifrån alla enkla consonanters annars nödvändiga fördubbling, så snart det dubbla ljudet slutar en lång stafvelse.
2:o Då den dubbelt ljudande consonanten slutar en kort stafvelse, till ex. böcker, offer, sådan, egen, syster, mycket.
