N, alltid för öfrigt enkelt, ljuder dubbelt i slutet af 18 enstafviga ord och i ett tvåstafvigt. (Se sid. 98)
Det har vidare blifvit sagdt, att hvar och en consonant som icke slutar stafvelsen, utan har efter sig, i samma stafvelse, en eller flera consonanter af samma slag, han må höras dubbel, likväl aldrig tvåskrifves, (nyssnämda tre fall undantagna.) Således tvåskrifves ej s i prest, fäst, bröst, gäst etc.; ej l i frälst, helst, hels-a; ej n i vänd-a, bind-a, stink-a; ej f i taft, kraft, haft o. s. v. — Men likväl inträffar ej, att öfverallt, hvarest två olika consonanter stå efter hvarandra i samma stafvelse, den första af dem alltid uttalas dubbel. Ofta höres den blott enkel; till ex. i qvalt, myst, öst, m. fl. Denna svårighet angår dock ej skrifningen, hvars omsorg blott är att måla med sitt rätta tecken det dubbla ljud som höres i uttalet; men för läsningen är det nödvändigt att urskilja, när detta målade tecken betyder enkelt eller dubbelt ljud; det vill säga: när af två olika consonanter, som följa på hvarannan inom stafvelsen, den förra icke måste, som i allmänhet sker, uttalas dubbel, utan så ett enkelt och längre ljud. Dessa fall äro de 4 följande:
1:o Genitiver af sådana substantiver, som ändas med en enda af de 16 enkla consonanter i nominativet; till ex. hots, mots, sats m. m.
2:o Böjningen af verber, som i infinitiven hafva en enda af de 16 enkla
