hufvudsaken. Så snart detta skett, är vokalen redan en helt annan än den förra. Huru det nya ljudet sedermera måste ritas, när det har två tecken, det synes (i fall det ej är likgiltigt) böra bero af någon annan orsak, än någotdera tecknets större likhet med stam-vokalen.
Ögat vill igenkänna stammen, invänder man; men har ej talet samma behof af tydlighet, som skrifningen? Ingen vet likväl om den, som säger bloss, säger det med å af blåsa, eller med omikron.[1]
2:o Kyla kommer troligen af kall. A är här stam-vokalen till y. I hysa af hus är det u. I fynd, af finna eller funnen, är det u eller i. I hylla, af hålla eller höll är det å eller ö. A, u, i, å, ö, äro således flera särskilta stam-vokaler, som alla bytas i det enda y. Hvarföre har då ej också ljudet y flera skriftecken, för
- ↑
Det är sant att ögat vill igenkänna stammen, så snart
stammen är allmänt bekant och hvar och en derom
påminnes, genom en härledning, omedelbarligen dragen
derifrån. Men då bör just samma vokal-ljud också finnas i
begge orden, t. ex. ståndare, afstå, brådtom af bråd.
Så snart åter stam-vokalen till sjelfva ljudet ombytes i
en annan till ex. i människa, eller menniska af man,
då är redan omvexlingen så stor, att det ena eller
andra skriftecknet, hvarmed det nya vokal-ljudet tecknas,
icke synes, genom blotta figurens ritning, hafva något
företräde.
När åter härledningen ej är immediat, i huru många ord vet man med visshet stammen dertill, och huru skulle den då kunna fordras af ögat?