uttal för samma bokstafs-tecken, så uppkommer deraf den billigaste tvekan, huruvida någonsin vokalerna o och e, varit ursprungligen ämnade att tillika ljuda såsom ett slags å och ä, ehuru de i tidens längd erhållit dessa tvenne olika uttal.
Det synes då högst troligt, att hvart bokstafs-tecken haft ifrån början sitt eget bestämda ljud, och att om e och o med tiden antagit ljuden af ä och å, har sådant skett genom tillfälliga orsaker, hvilka förtjena att undersökas. Se här ett förslag till en tvifvelsutan naturligare förklaring af denna orthographiska besynnerlighet.
Påminnom oss, till en början, att sådana ombyten af vissa bokstäfvers ljud, till ljudet af andra bokstäfver, äga rum, äfven ibland sjelfva consonanterna. På detta sätt omvexla med hvarandra g och k, g och j, k och tj. Det slår ej felt, att g ju haft ifrån början samma ljud i höjd och makt, (tillförene högd och magt) som i hög och låg. Uttalet har efter hand förändrat sig.
Då man söker orsaken till denna consonanternas ljudvexling, finner man den ligga:
1:o I slägtskapen emellan vissa ljud, som vid ett hastigare uttal svårligen låta höra åtskillnaden. Derifrån förvandlingen af g till k, såsom i makt, prakt, i stället för magt, pragt m. fl. Det är nödvändigt k som höres, ehuru ordet må tecknas i skrifningen.
