genom ett slags tvång af särskilt orsak, bibehållit deras egna ljud, oaktadt påföljande dubbelt ljud af consonant, lär man svårligen finna öfver hela språket tjugo ord af lika stafbyggnad, hvari detta för öfrigt inträffar. Öfver allt annars, hvarest o eller e följes af dubbelt ljudande consonant, är deras ljud å eller ä. Och emot ett helt språks eljest allmänna öfverensstämmelser, hvad betyda omkring tjugo undantag?
En bevisad sak är det således åtminstone, att vokalerna e och o icke, utanför särskilta orsaker, och i öfrigt högst sällan, behålla deras egna och slutna uttal framför dubbelt ljud af consonant. När man nu lägger härtill, att de (med lika sällsynta undantag) tvertom alltid behålla detta egna och slutna ljud framför en enda consonant, eller hvar helst annars vokalen blir lång, och derigenom lättare för uttalet: så tyckes af denna enstämmighet kunna slutas med någon säkerhet, att dessa ljudvexlingar af e och o till ä och å, verkeligen uppkommit icke af något tveljud, som blifvit dessa vokaler ifrån begynnelsen tillagdt, utan af svårigheten att i vissa stafbyggnader bibehålla deras egna mycket slutna och således hårdare uttal. Man har trott sig nödsakad att öfvervinna denna svårighet i sådana ord, hvilkas stam-vokal det varit, för talets begriplighet, nödvändigt att bibehålla, t. ex. i trott af tro, skedt af ske m. fl. I de fleste andra åter, hvarest stam-vokalen antingen ej legat lika nära, eller gått förlorad, eller