Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 1.djvu/217

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
115
Tredje Afdelningen.

Meningen om ursprunget till de dubbla ljuden af vokalerna e och o kunde, genom det redan anförda, må hända anses såsom tillräckligt bevisad; men ännu återstår ett bland de starkaste af alla bevis derföre, neml. samma menings användlighet äfven på främmande språk, fullkomligare i den mån språken erkännas för mera harmoniska.

Låtom oss här inskränka oss endast till Latinen. Ehuru kan hända ingen tillförene gjort den anmärkningen, står likväl fast, att, åtminstone efter det hos oss kända och antagna uttalet af detta vackra och regelbundna språk, knappast ett enda undantag torde deri finnas från den grundsats som blifvit här yrkad.[1] O och e

  1. Man torde invända, at vårt uttal af Latinen icke är pålitligt. Till bestridande af denna invändning kan väl ingen ting med visshet sägas. Men troligt är det till ex. ej, att Romarne, som voro ganska väl bekante med det grekiska språket, och ibland hvilka det temmeligen allmänt lästes, skrefs, talades, skulle i deras eget språk umbära en vokal, som fans i det grekiska. Ty om o verkeligen i Rom uttalades å, som nu efter Italienska uttalet, så fans i latinen intet omega, hvilket likväl dageligen hördes i grekiskan. Mycket troligare är det, att, sedan latinska språket ej mera var gångbart, och örat ej mera dageligen påmintes om dess rätta ljud, uttalet deraf småningom förändrat sig efter ljudet af det nya Idiom som deraf tillskapades. Annars skulle också synas följa af denna invändning, att Romarne icke heller haft e som Grekerne, utan uttalat lägo i stället för lego, mä i stället för me, och så vidare. Så snart det åter antages, att e och ä troligen funnits i latinska