Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 1.djvu/220

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
118
Tredje Afdelningen.

och o såsom alldeles likgilltiga tecken af samma ljud, och ändteligen slutat med att, hvarest å och ä verkeligen funnits och borde finnas, ofta ombyta dem i skrifningen til e och o såsom lika gällande stafnings-tecken, till ex: hog, tog, (tåg) fogel, der, gerning, spjerna, m. fl.

Vi igenfinna således häruti grunden både till ombytet af ljuden e och o i ä och å, och till de förblandelser, som i stafningen uppkommit af dessa likljudande vokal-teckens oregelbundna bruk. Förblandelser, i vissa fall temligt många, i andra åter vida färre, än man verkligen skulle förmoda i ett språk, der man, utan klar kännedom af stafningens mekaniska reglor, endast följt antingen blotta örat och tycket, eller ock ovissa härledningar.




Denna undersökning således fulländad, låtom oss nu försöka användningen.

Då vi redan lagt såsom grund för denna stafnings-lära, att ingen ting förändra af brukets redan allmänna öfverensstämmelser, vore det tvifvelsutan ganska oenligt med denna grundsats att, efter något slags nyfundna språklagar, vare sig etymologiska eller blott mekaniska, vilja rubba dessa allmänna öfverensstämmelser, kunde också någon oriktighet deri klarligen visas. Men om de i stafningen ännu ej af allmänt bruk fastställda, och således ännu tvistiga, fall, någonsin skola afgöras, måste väl sådant ske efter