någon viss regel, och denna regel sökas någonstädes. Icke således, för att i trots af bruket, ombyta det redan antagna, utan för att efter någon viss grund afgöra det ännu osäkra, hvarom bruket delar sig, låtom oss nu tillse hvilka reglor för användningen af de likljudande vokal-tecknen kunna ledas af föregående undersökning. Framställom till en början dessa reglor sådana, som de i sin ursprungliga allmänhet deraf upkomma, utan afseende på huru långt deras tillämpning nu mera kan sträckas. Deraf skall sedan med lätthet finnas, så väl till hvad grad de blifvit verkeligen följda af bruket, eller i hvilka afseenden detta sistnämda derifrån afvikit, som äfven, huru långt rättelser efter dessa reglor kunna i stafningen nu mera införas.
Se här några satser, hvilka tyckas dels omedelbarligen följa af det föregående, dels kunna genom klar slutledning dragas derifrån.
1:o At om ljuden Å och Ä hafva utom sjelfva dessa tecken å, ä, ännu två andra, neml. o, e; så kommer sådant ej af behofvet att i skrifningen ombyta vokal-tecknet efter härledningen, utan af en helt tillfällig orsak, neml. den, att o och e få, med kort uthållning, enligt sjelfva uttalets natur, lätteligen ljud af å och ä, och hafva på det sättet blifvit nya skrif-tecken för dessa sistnämda ljud.
