öfverallt blott om långa stafvelser, stafvelser med tonvigt.
Men just i långa stafvelser, och endast i dessa, kan vokalen vara ömsevis både lång och kort, allt efter stafbyggnadens beskaffenhet. Den är, genom blotta tonvigtens saknad, alltid kort i korta stafvelser.
Möjligtvis torde någon föreställa sig, att lång stafvelse alltid och endast uppkommer af vokalens längre uthållning; hvarigenom kort vokal i lång stafvelse skulle blifva en motsägelse. Men denna tanke är fullkomligt falsk. En lång stafvelse, så mycket är sant, har alltid uthållning; men denna uthållning hvilar ej alltid på vokalen, utan ofta på nästföljande dubbla consonant, hvarigenom vokalens ljud blir nödvändigt hastigare; härom mera, strax nedanföre. Detta om lång och kort stafvelse, nu om
I allmänhet urskiljes väl denna vokalens längd eller korthet, i långa stafvelser, ganska fullkomligt redan af blotta örat; man hör strax att ljudet å i ståt, får, låt-a, som äro långa stafvelser, har en helt annan uthållning än i lopp, lott, skock-a, som också äro långa stafvelser. Örat märker utan svårighet, att, fastän tonvigten gör i begge fallen hela stafvelsen lång, är dock sjelfva vokalen ej lång i begge, utan kort i de sednare. Detta blotta örats vittnesbörd, kunde
