Hvad vi till dessa frågors besvarande kunna i allmänhet inhämta, af föregående undersökning, består i följande anmärkningar.
Dervid anmärkes:
1:o At ljuden å och ä, när de höras långa efter stafbyggnaden, tyckas äga deras naturliga skriftecken i sjelfva dessa bokstäfver å och ä, såsom i råd, låt, prål, fjät, lät-e m. fl. Orsaken dertill är den, att dessa begge bokstäfver, såsom ursprungligen diphtonger, naturligare beteckna ljudets längre, än dess kortare uthållning. Också ser man, att detta begrepp om längd verkeligen följer tecknen å och ä nästan öfver hela språket, hvilket röjes bland annat äfven deraf, att de aldrig nyttjas i korta stafvelser. Man har aldrig skrifvit: någårlunda, morgån, medlät o. s. v.
2:o Att deremot ljudet å och ä, när de höras korta efter stafbyggnaden, (förstå när de följas af dubbelt ljudande consonant) utan oenlighet med språkarten, finna eller skulle finna deras skriftecken i o och e, såsom i stolt, lopp, sporr, hjelp, mest, tretton, m. fl.
Orsaken dertill är den, att då dessa sistnämda tecken (o och e) vanligen
