Så har t. ex. i vårt modersmål adjektivernas fordna ändelse nästan alldeles försvunnit. Det heter nu god, i stället för goder, godvillig i stället för godvilluger. Så förkortas hafver och blifver vanligen till har och blir; fader, moder, broder till far, mor, bror. Så ombytes nästan dagligen imperfektet af första konjugationen ade till det kortare te, som hör till den andra konjugationen; att förtiga hundrade exempel af samma slag.
Förändringarne i talet bestå ej endast i uteslutande och förkortande; de sträcka sig äfven till sjelfva ljuden. Den ständiga, fast oförmärkta, syftningen till mera lätthet och behag, har ur språket uteslutit vissa ljud, som dels i andra blifvit förbytta, dels alldeles försvunnit. På detta sätt hafva bokstäfverne hn blifvit förvandlade i kn, och hr i vr, såsom i knapp och vräka, hvilka i äldre tider skrefvos med nyssnämde bokstäfver och förmodligen utsades på ett sätt, som är för oss nu mera obekant. Ljudet af den götiska runan Thor, som varit detsamma med Engelsmännens th, eller åtminstone nära derintill, har likaledes försvunnit, och dess rum har blifvit intagit af d eller t. H framför l såsom i hlydnad, har både till ljud och bruk blifvit bortlagdt. Någre bland dem som skrifvit om svenska stafsättet, omtala ett tjockare l, ett bredare a; vokaler, som hade ljudet mellan o och u, o och å, eller som det rättare bör
