Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 1.djvu/230

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
128
Tredje Afdelningen.

förvandla sig just genom uttalets hastighet til ljuden å och ä, tyckes deras rätta och naturliga bruk (nemligen såsom å och ä) också vara, att i skrift teckna den korta uthållningen af dessa begge vokal-ljud.

Om de dubbla ljuden i läsningen af tecknen o och e.

Dervid, anmärkes:

1:o Att e och o, när de stå såsom långa vokaler i stafbyggnaden (förstå här de ej följas af dubbelt ljudande consonant), naturligast behålla i läsningen deras egna slutna ljud af e och omega, till ex. sed, red-an, hot, stor, o. s. v.

Orsaken dertill är den, att bibehållandet af deras egna och slutna ljud, efter dessa ljud fordra uthållning, just derföre också tyckes böra tillkännagifvas och följa af deras längd i stafbyggnaden.[1]

2:o Att e och o deremot, när de stå såsom korta vokaler i stafbyggnaden (förstå när de följas af dubbelt ljudande consonant), naturligen böra anses såsom tecken för å och ä, och få deras ljud i uttalet, t. ex. mest, hjerta, nej, lejon, boll, troll, kropp, rost.

  1. Förstå längd för ögat, hvilken tillkännagifves deraf att Vokalen antingen har ingen consonant efter sig i stafvelsen, eller blott en enkel, eller två utan dubbelt ljud.