förvandla sig just genom uttalets hastighet til ljuden å och ä, tyckes deras rätta och naturliga bruk (nemligen såsom å och ä) också vara, att i skrift teckna den korta uthållningen af dessa begge vokal-ljud.
Dervid, anmärkes:
1:o Att e och o, när de stå såsom långa vokaler i stafbyggnaden (förstå här de ej följas af dubbelt ljudande consonant), naturligast behålla i läsningen deras egna slutna ljud af e och omega, till ex. sed, red-an, hot, stor, o. s. v.
Orsaken dertill är den, att bibehållandet af deras egna och slutna ljud, efter dessa ljud fordra uthållning, just derföre också tyckes böra tillkännagifvas och följa af deras längd i stafbyggnaden.[1]
2:o Att e och o deremot, när de stå såsom korta vokaler i stafbyggnaden (förstå när de följas af dubbelt ljudande consonant), naturligen böra anses såsom tecken för å och ä, och få deras ljud i uttalet, t. ex. mest, hjerta, nej, lejon, boll, troll, kropp, rost.
- ↑ Förstå längd för ögat, hvilken tillkännagifves deraf att Vokalen antingen har ingen consonant efter sig i stafvelsen, eller blott en enkel, eller två utan dubbelt ljud.
