kort och nog klart begrepp det redan afgjorda, hvarpå det följande måste byggas.
Det är således frågan, att nu visa mer omständeligen huru sjelfva Språket i verkligheten öfverensstämmer med dessa nyss anförda grundsatser, och att med noggrannhet utmärka alla afvikelser derifrån.
Men som afvikelserna vid teckningen af ljudet ä, när det höres kort, äro större och hufvudsakligare, än vid allt det öfriga, hvarigenom nya reglor dervid blifva nödvändiga; vilja vi lemna denna svårighet till en sednare särskilt afhandling, och i detta stycke endast uppehålla oss vid reglorna för omvexlingen af tecknen å och o (omikron) samt för uttalet af fig. o, såsom ljudande nu omega, nu omikron.
Man skall således på det nogaste visa i detta stycke, 1:o hvarest ljudet å tecknas med å etter o, i öfverensstämmelse med stafbyggnadens fordran af långt eller kort vokal-tecken. 2:o hvarest tecknet o ljuder omega eller omikron, i öfverensstämmelse med stafbyggnadens tillkännagifvande af långt eller kort vokal-ljud; likasom 3:o hvarest, någon gång, ljudet å tecknas i skrifning, eller tecknet o ljuder i läsning, tvertemot stafbyggnadens fordran eller tillkännagifvande.
Dessa sednare fall äro då, som man lätt finner, blott undantag från de förra, såsom både i saken rättare och till bruket allmännare.
