sägas, ett blandadt ljud af de nämda vokaler. Det är blott i vissa dialekter, som man nu mera igenfinner dessa obehagligare ljud, hvilka af dem, som tala väl, icke ens äro kända. De ljud bokstafven v i början af orden, h framför v och j fordom ägde, höras ej mera; och d samt l framför j äro till största delen stumma.
I många fall hafva bokstäfverne från deras egentliga ljud blifvit öfverförde till närslägtade, lättare för tungan att framföra, och behagligare för örat att emottaga. Vokalerne e och o hade troligen tillförne i långt flera ord, än nu för tiden, sina egna ljud; men hafva gått öfver till ä och å i de flesta stafbyggnader, der de stå framför dubbelt ljudande konsonant. Lika sannolikt, om icke fullkomligen visst, är, att f i ganska många ord haft sitt eget ljud, der det nu höres såsom v. I gamla språket hette det apton och epter. P har i dessa och andra ord blifvit förändradt till f, som framför t är lättare att uttala. K framför e, i, y, ä och ö har fått ljudet af tj, och under danska Unionstiden förbyttes förstnämde konsonant, både vid slutet och inuti många ord, till g, som tillräckligt upplyses af de bekanta exemplen: mig, Sverige, andelig, taga, i stället för mik, Sverike, andelik, taka. Deremot har g efter kort vokal och framför t, fått ljudet af k, såsom i jagt venatio, vigt pondus, m. fl.
