ändelse-ljud eller framför en enda consonant t. ex. stått af stå, förmått af förmå, blått af blå, förrådd af förråda, brådt af bråd.
c) I alla ord eller stafvelser som ändas på nd eller ng, t. ex. stånd, vånd-a, månd-e, stång, lång, krång-el, mång-la m. fl.
c) I följande brukets afvikelser, hvaraf åtskilliga tilförene haft omikron: Hålla, sålla, fålla, vålla, såld, (af sälja), låtsa, fråssa, (ford. fråtsa), tråckla, mått, månne, råtta, åtta, påsk, ålder, åska, plåster, stånka, tråss-botten.
Figuren O. (1).
Höres i läsningen omega, enligt detta vokalljuds natur af längd, så snart stafbyggnads arten tillkännagifver vokalens uthållning; det vill säga:
a) När denna figur gör ensam stafvelse eller slutar den, t. ex. o-trogen, o-helig, o-försonlig, bero, tro, sko, m. fl.
b) När den följes i stafvelsen af en enda consonant, till ex. not, hot, mod, lod, pol, sol, grof, rof, behof, bok, krok, mos, nos, m. fl.
