Ehuru Figuren o blir i följande tre fall lång efter stafbyggnaden, uttalas den likväl ej med sitt långa vokalljud omega, utan med sitt korta omikron.
a) I tio ord af lika stafändelse: Hof, lof, skof, skrof, dof, sofva, klofve, ofvan, sofra, förkofra, med deras slägtord eller afkomlingar, hofvisk, lofva, skofvel, o. s. v.
b) I elfva ord af olika stafändelse: honom, kon-ung, hon-ung, kon-a, kol, rod-nad, kora, välboren, son, moln, dold.
c) I tre ord på rl: sorl, morl-a, porl-a.
Tillägg främmande ord på rd, eller som hafva främmande ursprung, till ex. Lord, horder, ordning m. fl.
deras ställning i meningen någonsin kunde göra deras betydelse tvetydig och osäker. Men det kan med trygghet försäkras, att ett sådant fall aldrig inträffar. Ingen skall lätteligen, huru man också vill sammankrångla constructionen, taga adv. bort (undan) för præt. bort, af böra. Men gafs också ett sådant tilfälle, så borde hellre ett d tilläggas i præteritum (bordt) än ett r i adverb. och detta kan alltid göras utan felaktighet. Hvad åter angår substantivet kort, (spel) så kan det visserligen aldrig förblandas med adject. kort (stackig), utan att göras till ett adjectif, hvaraf väl någon likhet inträffar i sådana ord, som kort-hus, kort-karlar m. fl. men aldrig utan begge ordens sammanbindning.
