a) Framför sjelfdubbla consonanten m i alla nominer med deras böjningar, som ända sig i nominativen på om eller omme, t.ex. gom, tom, dom, from, lom, (sjöfågel) stomme, lomme, gommar, stommar, lommar m. fl.
b) Framför sjelfdubbla consonanten x, t. ex. koxa, boxera, fox, oxe.
c) Framför två consonanter med dubbelt ljud, i alla sådana ord som äro blotta böjningar af andra ord, hvilka hafva omega till ändelsebokstaf, t. ex. trott af tro, rodd af ro, skodd af sko o. s. v.
d) I följande 13 särskilta ord: onsdag, ond, orm, lots, probst, ost, hosta, foster, knoster, moster, bonde, Olle, otta.
Dessa äro således de för omvexlingen ej mindre af tecknen å och o (omikron), än af ljuden o (omikron) och o (omega) bestämda reglor, grundade på sakens natur och brukets allmännaste öfverensstämmelser. Det är ej underligt, ett undantag finnas i ett språk, hvari man icke allenast aldrig uppstigit till någon fullkomligt allmän regel, men det som är mer ännu, hvari man länge följt särskilta reglor för hvart särskilt ord.
Något som deremot kunde gifva förundran, det är, att den regelbundna omvexlingen af
