allmänt gällande? Den kan hafva tillfälliga undantag, flera eller färre, men den synes ej böra kunna, i en viss del af språket, förlora på en gång hela sin användlighet.
Emedlertid, då denna princip aldrig varit som regel känd och fastställd, utan blott genom ögats och örats ovissa ledning, ömsevis följd i språket, och försummad, synes man också, å andra sidan, föga böra förundra sig öfver afvikelser derifrån, hurudana eller huru många de helst må befinnas, vid undersökningen.
Skulle, dessutom, en stafnings-grund ej kunna äga en, i och för sig sjelf, allmän gilltighet och likväl förlora sin kraft, för någon viss del af språket, genom särskilta orsaker, det vill säga, genom en viss egen beskaffenhet af denna del, och de tillfälliga svårigheter, som deraf uppkomma? Denna fråga skall snart besvaras af det efterföljande.
Man bör åtminstone ej föreställa sig, att stafbyggnadsprincipen varit, i anseende till användningen af e såsom kort ä, alltid så oåtföljd som efter vårt närvarande bruk. Med den ringaste uppmärksamhet på stafnings-sättet under ett ej längesedan förflutit tidelopp, röjer man tydeligen en benägenhet i bruket att, i stället för kort ä, införa e i språket, alldeles på samma sätt som o (omikron) redan länge brukats i stället för kort å. Många af den tidens skrifter vittna härom. Man
