Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 1.djvu/252

150

Tredje Afdelningen.

brukadt såsom kort ä, fullkomligen på samma sätt som med o, brukadt såsom kort å. Fig. o ljuder alltid ganska bestämdt, antingen omega eller omikron. Den har aldrig, i sednare fallet, något mellanljud, som vacklar emellan o och å, och som småningom drar uttalet allt mer och mer tillbaka till bokstafvens egna och slutna ljud. E har deremot icke i språket denna för vissa tillfällen bestämdt erkända och antagna natur af ä, ehuru ofta det i ljudet också närmar sig dertill. Det har, i egenskap af kort ä, icke utgjort likt o (omikron) en bokstaf med sitt eget särskilta, fast främmande namn. Deraf har skett, att dess uttal såsom ä (när vissa ord undantagas, i hvilka en åldrig vana fullkomligen fastställt detta ljud) nästan alltid behållit en oviss vackling emellan e och ä; ofta dragit sig närmare till figurens egna ljud, och i många ord nästan alldeles återtagit det, såsom i rensa, grensle, lemna, remna, m. fl. Denna dragning ifrån ljudet ä till e, är nästan omärklig för örat, och har derföre insmygt sig, utan att man gifvit akt dertill. Dragningen deremot ifrån ljudet omikron till omega, vore omöjlig utan att strax röjas och stöta, och har derföre ej kunnat inträffa. Många uttala person, gerning, jern, med ganska tydligt e, utan att detta uttal mycket märkbart skiljer sig ifrån det allmänna. Men ingen skulle säga med omega, rost, i stället för råst; kol, i stället för kål; rock, i