Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 1.djvu/255

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
153
Tredje Afdelningen.

andra ord, såsom lemna, remna, dem, fem, m. fl. Emot särskilta undantag såsom probst, lots, hosta, hade svarat några äfven så få särskilta undantag, af lika art, såsom spets, eld, hetsig o. s. v.

När man ser denna märkvärdiga likhet i undantag som finnes emellan begge fallen, förundrar man sig med skäl, att samma stafnings princip likväl icke blifvit i begge antagen.

Det är sant som nyss ofvanföre blifvit anmärkt, att brädd och bredd, rädd och redd, rätt och rett, sätt och sett, lätt och lett, hämma och hemma, bäst och best, m. fl. skulle fått, efter regeln, med olika uttal alldeles lika skrifning. Sant, att ljudet af e såsom kort ä, framför tvåskrifven consonant, kunnat synas blifva villsamt och osäkert. Men då regel i allmänhet ej upphäfver tillåtligheten af vissa inskränkningar, vissa sparsamma afvikelser, hade ingenting varit lättare, än att förekomma dessa olägenheter. Man hade blott behöft fastställa:

1:o Att stafändelser på dd, dt, tt fått tecknas i skrifningen med e och ä efter som de hafva i uttalet, det ena eller andra. Derigenom hade ej allenast sådana ord som brädd och bredd, sätt och sett, vätt och vett, hätta och hetta, fullkomligen kunnat åtskilja sig. Man hade derjemte undvikit att skrifva med e neutr. spädt, beträdt, beklädt, som man skrifver bredt, sedt, skedt, och hade ej lupit fara att läsa skädd, snädd, spätt, fätt i stället för skedd, snedd, spett, fett, o. s. v.